Det är så otroligt svårt ibland att läsa av andra människor, om de mår bra eller dåligt, vad de tycker och tänker eller annat. Många låter livet rusa på och visar aldrig riktigt vad de känner utan om de får frågan: "Hur är det med dej?" Så är deras (nästan allas) standardsvar: "Jo det är bra..." även om man kanske inte mår så bra. Det är okej att säga att det inte är så bra ibland, det är okej att känna som man gör och att visa sin lite svagare sida. Alla har vi våra problem och nästan ingen mår helt bra, det kan kännas bra men på djupet har nästan varje männinska något de grubblar över som är jobbigt. Men, vi lever i Sverige och känsloförnekelse är en del av vardagen. Att visa att man mår bra är en levnadsstandard, att le, att skratta och att vara allmänt social mot folk man känner eller inte känner. Personer som känner en kan oftast däremot se igenom det falska skalet och det är för de man öppnar sej och berättar hur man egenkligen mår.  
Ville bara dela den tanken.